Creature Fear

Rädsla
En känsla som man känner vid hot eller riskfyllda situationer, både äkta och inbillade.

Det verkar som om rädsla genomsyrar min tillvaro. Problemet är att jag inte ens vet vad jag är rädd för längre. Samtidigt som jag misstänker att jag är kapabel till vad som helst, är jag rädd för att vara otillräcklig. Som om någon, när som helst, ska inse att jag är en bluff, att jag egentligen inte vet någonting alls.

Men när jag tänker på det, känns det som om rädslan är något så typiskt för vår samtid. Den där ängsligheten är överallt. Det är som om vårt samhälle på något sätt bygger på att vi alla rädda. Vi är rädda för att inte göra karriär, vi är rädda för att inte få mannen i våra drömmar, vi är rädda för att göra våra föräldrar besvikna, vi är rädda för att inte passa in, vi är rädda för att försvinna i mängden, vi är rädda för att inte vara lyckliga. Vi är så jävla rädda.
Och det gör oss till enkla villebråd.

Min syster vill förbjuda all reklam som bygger på att skrämmas. Jag tycker fortfarande inte lag är rätt väg att gå, men det fick mig att börja fundera över hur rädsla påverkar oss.

När man söker till Hyper Island måste man bland annat göra en kreativ uppgift. I år handlar det om rädsla.

Fear represents so much more than just fear. It can take us further than we thought we would ever go. Fear can push us to make big changes in our lives. And it can open doors we never knew existed and lead us to discover new things, people, places, ourselves, tools and ideas. Now we want to know how you perceive fear.

På fem minuter ska man alltså presentera sina idéer om rädsla, gärna med marketing/business focus. Var börjar man, när större delen av dagens marknadsföring redan bygger på ängslan?

Rädsla har varit en känsla avgörande för vår överlevnad. Men hur påverkas vi av rädsla i ett samhälle där rovdjur inte längre är vårt största hot, utan det utgörs av oss själva?

Lemonworld

Kära brevvän, det senaste brevet innehöll alltså några fotnoter, och förklaringen till dsesa följer nedan.

1. De fina bilderna finns ju överallt, spritt lite varstans såklart. Men en liten bit av tumblrvärlden finns på That kind of woman, Convoy och Fuck you very much.

2. Det är väl lite likadant med musiken, men den här helgen har jag lyssnat orimligt mycket på the Lumineers, Nikon-reklamen, den här Bon Iver-konserten och lite stora mörka män som bara verkar bli yngre och yngre (eller så det jag som bara blir äldre).

3. Sen var det det där med lampor. Jag behöver verkligen det, gärna ett gäng från Tom Dixon. Vad säger du brevis, ska vi byta julklappar också?

4. Jag vill hänga upp massa vimplar över hela trädgården när det ska firas. Det är ju inte alldeles för ofta som man får fira 80 år nånstans. Dessutom ska det bli himla spännande att få göra ett, förmodligen, sista nummer av Lyckåsbladet. Genom åren har vi levererat ett par riktigt heta löpsedlar som till exempel Farmors bästa recept eller Slutmjölkat på Lyckås! Förstår inte att jag inte hamnat i tidningsbranschen alltså. Ska jag skicka ett nummer till dig?

 

Just det, jag skulle ju visa bilder - nu på vimplar.

 

 

 

 

5. Vad jag tänker på när jag tänker på ragtime: krocket, vit kläder, britter, cricket, hattar, snittar, hästpolo, tjusiga skor, flappers, pärlhalsband och såklart detta.

6. VEM VILL INTE HA EN FEST MED CHAMPAGNEPYRAMID?!

7. Sen slutligen, om du inte har hittat den någon annanstans – Tom Waits läser Bukowski’s The laughing heart.

 

Runaway Train

Under min uppväxt flyttade vi ganska ofta, mer än de flesta jag känner åtminstone. Många av mina vänner har bott i samma hus under hela sin uppväxt, medan jag aldrig riktigt känt mig hemma någonstans dit jag flyttat.

När jag nu bott i Göteborg under två år vet jag fortfarande inte riktigt vad som är hemma. Det är inte längre Jönköping, jag är inte hemma när bussen rullar in längs Kungsgatan. Men jag och Göteborg har inte heller  kommit särskilt bra överens sedan flytten. Tyvärr tror jag att västkusten har fått klä skott för många andra saker som har hänt, och jag är inte säker på att min nya hemstad har fått en ärlig chans. Samtidigt så passade Göteborg väldigt bra in i en bild jag målade upp för 10 år sen, när min framtid som marinbiolog i Australien var utstakad. Men sen marinbiologin försvann kanske också Göteborg egentligen har spelat ut sin roll?

Jag har alltid sett mitt omkringflackande liv som en fördel. Eftersom jag var fri att gå var som helst, när som helst, låg min trygghet i min person istället för i min omgivning. Det är först på senare dagar som jag har förstått hur det troligtvis har påverkat mig. Jag har blivit rotlös och rastlös. Med en fot som jag aldrig riktigt vågar sätta ner vågar jag inte heller anförtro mig eller hänge mig åt något. Vare sig det handlar om relationer, sysselsättning eller mig själv, så är det svårt att ta ett definitivt beslut i hur jag känner, tycker, tänker och vill.

För en vecka sen tog jag det blå tåget norrut. Jag har två favoritresor med tåg hittills i Sverige. Den första är Nässjö – Malmö, för skånelängorna och vidderna, men framför allt för vindkraftverken. Det är något särskilt majestätiskt över dem, och jag ser fram emot när vi ska få våra alldeles egna vindkraftverk hemma. Min andra favoritresa är till Stockholm, oavsett om man kommer från Nässjö eller Göteborg. Det beror helt enkelt på den allra sista biten, när Stockholm plötsligt öppnar sig i ett välkomnande. Stockholm är en vacker stad och när kvällståget rullar in mot stationen i skymningen är det en särskild känsla som infinner sig. De senaste åren har jag väl tänkt extra mycket på det här med tillhörighet och hur man egentligen vet vad som är hemma, utan att bli särskilt mycket klokare. Men ju oftare jag gör den resan, desto starkare blir den där känslan och det slår mig, är det inte just så som hemma känns?

The Great Escape

Idag blev det höst. Det har det säkert varit ett tag, men det var först idag som jag insåg vad det innebar. När jag fick dra ner tröjan lite till, ta på en extra halsduk och köra ner händerna djupt i byxfickorna, trots att solen sken på en klarblå himmel. Den bitande höstluften liksom kröp in under jackan. Men jag gillar hösten, luften blir krispig och huvudet klarnar. Till och med regnet kan jag stå ut med de flesta gångerna. Så länge man inte är i Göteborg, staden där det regnar från alla håll utom himlen, och dessutom staden där jag råkar bo.

När sommarens sista kväll har blivit morgon i Mullsjö och vi går mot höst, så går vi också mot vinter, jul och nyår. Vilket förmodligen är det jag fruktar mest med hösten. För hur mycket jag än älskar att släpa fötterna i färggranna lövhögar, så blir det ändå alltid nyår.

Varje år har jag sett både tid och planer gå upp i rök i form av fyrverkerier, allt medan glada människor firat omkring mig, alldeles som om de var obekymrade eller kanske till och med ovetandes om att TIDEN HÅLLER PÅ ATT TA SLUT. Inte ens födelsedagar har den här effekten på mig. Just nyår, det är så definitivt, kalenderbyte osv.

De senaste åren har jag kommit på en fiffig lösning på det här, jag reser helt enkelt bort över årsskiftet. Genom att göra nyår till något att se fram emot, samt missa de svenska klockornas ringande, har jag som genom ett trollslag skjutit fram, och bort, den där känslan lite grann.
Varje nyårsnatt har haft sin historia. Fruktdrinkar med irländare på en kinesisk krog i Berlin. Pizza och powerslide nerför trappan till New Yorks tunnelbana, eller starka drinkar på en makalös fest i en av Shang Hais skyskrapor.

Men som alltid när man försöker fly, så är det något som kommer ikapp. Ett frustrerat missförstånd, ett annalkande uppbrott, en förlorad vän.

I år firar vi i Köpenhamn. Det finns inga detaljer, vi vet inte ens vilka som är vi, men iväg ska vi. Om nyår ska firas, ska det firas nån annanstans. Där varken minnen eller samvete kan nå oss, för ett tag åtminstone.

Tagged , , , ,

Next to you

Tjenis penis!

Nu rullar bussen mot Göteborg igen. Det senaste året har jag gjort den här resan ett otal gånger, och med blandade känslor. Denna veckan har gått fort, och de flesta av oss har befunnit sig i en känslomässig bergochdalbana, där vi har kastats mellan hopp och förtvivlan, glädje och sorg. Det är väl en himla röra du har lämnat oss i.

Don’t stop believin’
Du vet ju hur lätt jag blir förvirrad, så när jag först nåddes av beskedet slängde jag på luren i örat på Maja. Jag hoppas hon inte tog illa upp, det var liksom ett evigt ringande på telefonen och det var som om jag trodde att jag skulle få ett positivt besked nästa gång jag svarade. I ett försök att slippa ta in vad som hänt tittade jag först på mitt excel-ark (ja, du vet man gör ju såna när man har ett riktigt jobb), sen på min träningsväska och det slog mig att en handbollsmatch väntade. Telefonen fortsatte ringa, men jag fick aldrig något bättre besked, och till slut började jag inse att jag nog inte skulle jobba mer den dagen.
Tjejerna skulle samlas i Kåken strax därefter, så jag svor över att de där milen till Jönnet plötsligt var så många och gick runt i cirklar hemma i den yttepyttelilla lägenheten, tills jag insåg att det enda jag kunde göra var att gå ner till hallen.

I’m a man
Flax Mansrösten Lindblad var i sitt esse! Det var långt ifrån den bästa matchen jag gjort, men det var den största. Vartenda uns av frustration och ilska vrålades ut tills det inte fanns något kvar, varken av känslorna eller mig. Det enda som fanns kvar var hjärta. För dig och för handbollen, och allt som du har lärt mig. Tack vare ditt oändliga stöd så har jag utvecklats som spelare och ledare, men framför allt som människa. För det är jag evigt tacksam. Att få de timmarna på plan en ödesdiger dag som denna, det betydde allt. Jag kan dessutom lova dig att den där rösten, och det där vrålet, det kommer finnas kvar så länge jag finns på handbollsplan. Dessutom kan jag försäkra dig om att  jag har blivit lite snabbare i fötterna än senast, den där gången då du med svarta ögon och en avgrundsdjup stämma vrålade att jag var ”så långsam att det är sorgligt”, det var en lårkaka som visste var den satt. Jag tror inte du sprang på några veckor – och jag strök längs med Kåkens väggar av rädsla för vedergällning.

Comin’ home
När pappa frågade om jag ville följa med ut till Mullsjö, eller Shitlake då, så var jag himla tveksam. Skulle jag träffa din familj? Men jag hade ju knappt träffat dem tidigare? Hur skulle min sorg någonsin kunna mäta sig med vad de kände, som har förlorat sin dotter och sin syster? Men till slut bestämde jag mig för att följa med, om än med en viss oro i kroppen.
Så fort jag steg innanför dörren insåg jag att jag hade gjort rätt – det var som att komma hem! Vi skrattade och vi grät, vi pratade både om dig och om oss som var kvar, ibland var vi bara tysta. Givetvis var det en Lindbladare som flaxade och rev ner saker, men för en gångs skulle var det inte jag, utan Papa G.
Plötsligt insåg jag att den sorg jag känner inte på något sätt inkräktar på den sorg din familj eller någon annan känner. Tillsammans kan vi minnas dig precis som du var, och hjälpa varandra att plocka fram alla minnen vi har. Men ärligt talat Norden, vissa minnen jag har av oss tillsammans är så sjuka att jag vet inte om jag vågar sprida dem. Du har ju alltid varit ganska, tja… för att vara mild – frispråkig, vilket resulterat i bisarra situationer och fantastiska minnen!

Between the bars
I helgen, och många andra dagar framöver, borde vi fått chansen att skapa fler sådana minnen. Vi skulle jobba på vår träning/fika/öl-ratio i helgen. D.v.s. hänga lite på gymmet bara för att göra allt vårt frosseri mer legitimt. Även om man fick truga lite ibland, så var varken du eller Husmor särskilt svårövertalade när det gällde mat och dryck. Killarna på Kock & Bar drog en lättnadens suck varje gång vi lämnade dem för kvällen, speciellt den där gången då du bara skulle dricka färgglada drinkar och de verkligen fick anstränga sig för alla konstigheter du skulle beställa.

Tell no one about tonight
Men oftast var du en ganska tacksam kund, typ som när vi firade in din första semesterdag på Bongo, bara du och jag och allt lammkött. Oh herre vilken kväll. Du skulle dricka MOH-SKITOOHS för att njuta av semestern och jag ville bara hjälpa dig lite på traven. Slutligen visade det sig att det istället var du som lyckades hjälpa – eller hota – någon annan på traven den där sommarnatten i Tändsticksgränd. Men det har jag nog redan tackat dig för tror jag. Både för det och för att du har petat mig i sidan om och om igen så att jag, med mina milda (självdiagnosticerade) personlighetsstörningar, faktiskt börjat bli uppmärksam på vad som händer runtomkring mig. Du vet ju att jag inte är så bra på det där med känslor. Men du har uppvisat ett magiskt tålamod och resonerat med mig dag in och dag ut, när jag försökt lösa ytterligare ett världsproblem i min egna bubbla, vare sig det handlat om känslor eller framtiden.

Help I’m Alive
Fan Karin, vi behöver ju dig!  Jag behöver dig! Vem ska nu hjälpa mig att hetsa på junisar eller mobba Fnisk för hennes senaste crush?  Vem ska nu berätta för mig när det finns löööööv i alla riktningar eller ta med mig till gymmet mest för att vi ska få basta dubbelt så länge som vi tränar? Vem ska nu peppa och stötta när jag är som mest förvirrad eller ta en fika med mig och Husmor (och kanske hetsa lite på henne) eller för sjutton, vem ska nu bestämma vad jag ska bli när jag blir stor? Jag såg fram emot att få göra dig stolt! Jag ska göra mitt bästa och ta tag i allt det där som du tjatat så mycket om. Det där med att skriva, tycka, tänka och känna. Jag lovar att du ska bli stolt.

Bicycle Race
De senaste dagarna har vi sett bilder och filmer, läst gamla sms och inlägg. Allt för att få skratta och njuta lite, lite till och bara hoppas att du vilken sekund som helst ska komma farandes på din sketna lilla cykel, slita loss sadeln (”För de jävlarna bara snor den annars”) och peta någon i sidan med den, och undra varför vi är såna pussies som sitter här och lipar. Men det gör du inte, så vi tittar på bilderna och filmerna, läser sms:en och inläggen om och om igen. Mest för jag är så jävla rädd för den dagen då jag inte kan höra ditt skratt lika tydligt, eller känna ditt finger hårt i sidan som när du är löööv-peppad, eller när MOH-SKITOOH-hetsen lägger sig.

Teardrop
Jag vet att jag sitter här på bussen och tycker synd om mig själv, men det är inte så himla synd om mig. Inte dig heller för den delen, eller någon annan som vi känner. De som det är allra mest synd om, det är alla de människorna som aldrig fick träffa dig, som aldrig fick veta vilket pervo du var, eller som aldrig fick känna på dina vassa skämt och visa ord. De där människorna som aldrig ens hört talas om Knas-Karin eller fått så mycket som ett uns av din värme. Jag tycker synd om dem, samtidigt som jag avundas dem. För de vet inte vad de gått miste om, och de behöver inte sakna dig så som vi gör.

Du fattas mig.

Like dominoes

Min andra dag från jobbet på grund av en illvillig förkylning. Gött tänkte jag, nu får jag lite tid som kan sitta hemma och göra allt det där som jag aldrig orkar eller hinner med annars.

Visst.

I två dagar har jag legat utslagen i min soffa med persiennerna neddragna, och en burk kakor på magen. Förvisso sett en film eller två, men inte nära nog så allmänbildande som jag hade hoppats. Jag har med nöd och näppe tagit mig igenom dagstidningen, knappt ens sett åt en bok.

Jag har dock lyckats ta mig ut på dagliga promenader. (Får man ens säga dagliga promenader när det gäller två dagar?)
Igår tog jag en runda i Slottskogen, njöt av solen och tittade på sälarna. Föga anade jag väl att jag skulle hamna i ett sådant blodigt drama!
Det som vid första anblick såg ut att vara ett enkelt ingripande med att lyfta upp en dramaten på trottoaren slutade i en skenande rullator, en vild hustru samt en förvirrad och omkullvält farbror med ett blodigt jack i pannan.
Jag hoppas det gamla paret tog sig hem, med både ägg och hälsa hyfsat i behåll.

Själv var jag snart hemma igen, med ungefär lika mycket driv och ambitioner som innan, så det blev en film till.
Alltså, jag har så mycket energi att jag inte vet vad jag ska göra av den!
Typ.

 

Tagged , , , ,

hey man, i thought you killed yourself

Tänk vad lite som krävs ändå. Några dagar i huvudstaden, vänner på språng och kanske en gnutta alkohol. Det fick mig till och med att omvärdera min åsikt om Stockholm. Men hur grått Göteborg än må vara just nu, kände jag ändå att jag kom hem alldeles nyss, för bara någon timma sedan.

Självömkan och framtidsångest är som bortblåsta, och utbytta mot motivation och framtidsdrömmar. Hur inspirerande det är när vännerna kommer tillrätta i tillvaron, och deras liv tar fart.

Vissa bör man dock träffa mer ofta, vilket man inser när man inte ens vet vems röst det är i telefonen. Vissa vet man att man bör träffa mer ofta när söndagskvällen urartar på kvarterskrogen, McDonalds eller balkongen och jag dricker rödvin. Vissa vet man också att man kan träffa hur ofta eller hur sällan som helst, men nästa söndagskväll kommer ändå vara precis lika bra.

Det är högst oklart vart någon av oss hör hemma eller vart vi är på väg, men det verkar inte spela någon roll. Vissa saker har blivit mer förvirrande, samtidigt som annat framstår som mer tydligt. Dessutom anar jag att vi egentligen vet, vi ska bara förstå det också.

Jag är inte säker på att jag blev mycket klokare av helgen, men jag blev helt klart mycket lyckligare. Jag har väntat länge nog på mig själv, jag tror det är dags nu.

Låt oss bara hoppas att jag inte blir alldeles för pretentiös.
Jag gillar ju ändå inte ostron.

Tagged , , , ,

Fyra stygn och en begravning.

Jag borde sitta djupt nedgrävd i min stora bok om havet, men det är svårt att motivera sig. Återigen befinner jag mig på ett tåg, och då är havet det sista jag tänker på. Åtminstone idag.

Istället kan jag inte låta bli att plocka upp min lilla bok istället, den om ondska. Det verkar som om jag utvecklat någon slags morbid fascination över allt det hemska som sker i världen. Men jag är så nyfiken på varför vissa människor har så svårt att se gränser, och vad som skulle krävas för att man själv skulle tappa orienteringen.

Tåget tar mig till Skövde. Jag ska på begravning.

Jag har bara varit på en begravning tidigare. Jag var i tioårsåldern och min farfar hade gått bort. Jag grät inte. Trots att jag försökte så hade jag bara en klump i halsen.

Sedan dess har mina få tankar kring begravningar mest varit klädrelaterade. Därför är det på något sätt komiskt att jag nu fått riva upp de få kartonger jag har, i jakt på något anständigt. Jag har åtminstone inga stygn kvar i ansiktet.

Begravningar känns på många sätt som ett skådespel. Aldrig förr har väl en människa varit så from, härlig och vacker som när hon ska begravas. Alla de ord som man kanske hade behövt höra när man var vid liv, fullkomligt öses över en efter ens död. Hur mycket betyder de då?

Jag känner mig någon slags turist inför det här morbida skådespelet. Alla dessa människor som ska visa att de brydde sig – men gjorde de verkligen det? Brydde jag mig?

En begravning där de enda sörjande är prästen och begravningsentreprenören kan te sig sorgligt. Men vad är det jämfört med en begravning där samtliga sörjande bara är statister som pliktskyldigt talar med stora ord om hur världen förlorat en fantastisk vän, make och far som alltid spred glädje omkring sig, när man knappt kände den avlidne. För vem talar man, om inte till sitt eget samvete eller kanske för att försäkra sig om att man får tillräckligt med statister till sin egen begravning.

Idag kommer jag nog gråta. Men om jag gråter för huvudpersonen, tragiken eller mig själv, det visar sig. Jag har inga stora ord.

Studieflykt.

Är det möjligt att motivationen flyr redan efter knappa två veckor? Känns lite trist, men jag ligger redan nätta 200 sidor efter. Dags att strukturera! Jag ska bara…

Efter drygt 1 månad på plats i Göteborg känns det ju ändå som en vardag. Om än en något förvirrad sådan – men var väl kanske inte helt oväntat…

Det där dyra rummet blev plötsligt en egen lägenhet för småpengar, men ledde till ett renoveringsprojekt.
Den där handbollen blev plötsligt blodigt allvar – och några timmar på akuten ledde till 4 stygn och en önskan om Bamse-plåster.
Den där studiemotivationen blev plötsligt bortglömd, vilket nu ledde till alla de där sidorna som ska läsas igen.

Men jag är ju inte den som är den, eller så är det just det jag är… Så snart jag slutar åka fel med spårvagnen då, då blir nog allt bra.

Fokus!

2007

Fram och tillbaka. Hit och dit.
Jag borde kanske inte kommit hem redan. Det var lite märkligt, nästan som om de två senaste veckorna knappt passerat. Det blir dock ett ganska kortvarigt besök, om än ett trevligt sådant. Kräftor, snapsvisor, öl och hemmahäng. Alldeles lagom för någon som ska vänjas av.

Istället för att lämna Jönköping för en längre tid, åkte jag tillbaka till min nya hemstad över dagen. Bortlurad för att bete mig. Det var fantastiskt! Jag har klappat händerna exalterat, och njutit till fullo av denna regngråa dag, tack vare damerna och berg-och-dal-banorna. Vad är det som är så befriande med höjder, hastigheter och svängar?
Det spelar kanske föga roll, men det var en fantastiskt befriande dag, och jag vann massor med choklad. Hur slår man det?

Imorgon bär det av igen. Men den här gången på riktigt, och på obestämd tid. Studierna tar sin början, och handbollssäsongen kommer allt närmre, i takt med att min förkylning förhoppningsvis försvinner.

This is it.