Fyra stygn och en begravning.

Jag borde sitta djupt nedgrävd i min stora bok om havet, men det är svårt att motivera sig. Återigen befinner jag mig på ett tåg, och då är havet det sista jag tänker på. Åtminstone idag.

Istället kan jag inte låta bli att plocka upp min lilla bok istället, den om ondska. Det verkar som om jag utvecklat någon slags morbid fascination över allt det hemska som sker i världen. Men jag är så nyfiken på varför vissa människor har så svårt att se gränser, och vad som skulle krävas för att man själv skulle tappa orienteringen.

Tåget tar mig till Skövde. Jag ska på begravning.

Jag har bara varit på en begravning tidigare. Jag var i tioårsåldern och min farfar hade gått bort. Jag grät inte. Trots att jag försökte så hade jag bara en klump i halsen.

Sedan dess har mina få tankar kring begravningar mest varit klädrelaterade. Därför är det på något sätt komiskt att jag nu fått riva upp de få kartonger jag har, i jakt på något anständigt. Jag har åtminstone inga stygn kvar i ansiktet.

Begravningar känns på många sätt som ett skådespel. Aldrig förr har väl en människa varit så from, härlig och vacker som när hon ska begravas. Alla de ord som man kanske hade behövt höra när man var vid liv, fullkomligt öses över en efter ens död. Hur mycket betyder de då?

Jag känner mig någon slags turist inför det här morbida skådespelet. Alla dessa människor som ska visa att de brydde sig – men gjorde de verkligen det? Brydde jag mig?

En begravning där de enda sörjande är prästen och begravningsentreprenören kan te sig sorgligt. Men vad är det jämfört med en begravning där samtliga sörjande bara är statister som pliktskyldigt talar med stora ord om hur världen förlorat en fantastisk vän, make och far som alltid spred glädje omkring sig, när man knappt kände den avlidne. För vem talar man, om inte till sitt eget samvete eller kanske för att försäkra sig om att man får tillräckligt med statister till sin egen begravning.

Idag kommer jag nog gråta. Men om jag gråter för huvudpersonen, tragiken eller mig själv, det visar sig. Jag har inga stora ord.