hey man, i thought you killed yourself

Tänk vad lite som krävs ändå. Några dagar i huvudstaden, vänner på språng och kanske en gnutta alkohol. Det fick mig till och med att omvärdera min åsikt om Stockholm. Men hur grått Göteborg än må vara just nu, kände jag ändå att jag kom hem alldeles nyss, för bara någon timma sedan.

Självömkan och framtidsångest är som bortblåsta, och utbytta mot motivation och framtidsdrömmar. Hur inspirerande det är när vännerna kommer tillrätta i tillvaron, och deras liv tar fart.

Vissa bör man dock träffa mer ofta, vilket man inser när man inte ens vet vems röst det är i telefonen. Vissa vet man att man bör träffa mer ofta när söndagskvällen urartar på kvarterskrogen, McDonalds eller balkongen och jag dricker rödvin. Vissa vet man också att man kan träffa hur ofta eller hur sällan som helst, men nästa söndagskväll kommer ändå vara precis lika bra.

Det är högst oklart vart någon av oss hör hemma eller vart vi är på väg, men det verkar inte spela någon roll. Vissa saker har blivit mer förvirrande, samtidigt som annat framstår som mer tydligt. Dessutom anar jag att vi egentligen vet, vi ska bara förstå det också.

Jag är inte säker på att jag blev mycket klokare av helgen, men jag blev helt klart mycket lyckligare. Jag har väntat länge nog på mig själv, jag tror det är dags nu.

Låt oss bara hoppas att jag inte blir alldeles för pretentiös.
Jag gillar ju ändå inte ostron.

Tagged , , , ,