Next to you

Tjenis penis!

Nu rullar bussen mot Göteborg igen. Det senaste året har jag gjort den här resan ett otal gånger, och med blandade känslor. Denna veckan har gått fort, och de flesta av oss har befunnit sig i en känslomässig bergochdalbana, där vi har kastats mellan hopp och förtvivlan, glädje och sorg. Det är väl en himla röra du har lämnat oss i.

Don’t stop believin’
Du vet ju hur lätt jag blir förvirrad, så när jag först nåddes av beskedet slängde jag på luren i örat på Maja. Jag hoppas hon inte tog illa upp, det var liksom ett evigt ringande på telefonen och det var som om jag trodde att jag skulle få ett positivt besked nästa gång jag svarade. I ett försök att slippa ta in vad som hänt tittade jag först på mitt excel-ark (ja, du vet man gör ju såna när man har ett riktigt jobb), sen på min träningsväska och det slog mig att en handbollsmatch väntade. Telefonen fortsatte ringa, men jag fick aldrig något bättre besked, och till slut började jag inse att jag nog inte skulle jobba mer den dagen.
Tjejerna skulle samlas i Kåken strax därefter, så jag svor över att de där milen till Jönnet plötsligt var så många och gick runt i cirklar hemma i den yttepyttelilla lägenheten, tills jag insåg att det enda jag kunde göra var att gå ner till hallen.

I’m a man
Flax Mansrösten Lindblad var i sitt esse! Det var långt ifrån den bästa matchen jag gjort, men det var den största. Vartenda uns av frustration och ilska vrålades ut tills det inte fanns något kvar, varken av känslorna eller mig. Det enda som fanns kvar var hjärta. För dig och för handbollen, och allt som du har lärt mig. Tack vare ditt oändliga stöd så har jag utvecklats som spelare och ledare, men framför allt som människa. För det är jag evigt tacksam. Att få de timmarna på plan en ödesdiger dag som denna, det betydde allt. Jag kan dessutom lova dig att den där rösten, och det där vrålet, det kommer finnas kvar så länge jag finns på handbollsplan. Dessutom kan jag försäkra dig om att  jag har blivit lite snabbare i fötterna än senast, den där gången då du med svarta ögon och en avgrundsdjup stämma vrålade att jag var ”så långsam att det är sorgligt”, det var en lårkaka som visste var den satt. Jag tror inte du sprang på några veckor – och jag strök längs med Kåkens väggar av rädsla för vedergällning.

Comin’ home
När pappa frågade om jag ville följa med ut till Mullsjö, eller Shitlake då, så var jag himla tveksam. Skulle jag träffa din familj? Men jag hade ju knappt träffat dem tidigare? Hur skulle min sorg någonsin kunna mäta sig med vad de kände, som har förlorat sin dotter och sin syster? Men till slut bestämde jag mig för att följa med, om än med en viss oro i kroppen.
Så fort jag steg innanför dörren insåg jag att jag hade gjort rätt – det var som att komma hem! Vi skrattade och vi grät, vi pratade både om dig och om oss som var kvar, ibland var vi bara tysta. Givetvis var det en Lindbladare som flaxade och rev ner saker, men för en gångs skulle var det inte jag, utan Papa G.
Plötsligt insåg jag att den sorg jag känner inte på något sätt inkräktar på den sorg din familj eller någon annan känner. Tillsammans kan vi minnas dig precis som du var, och hjälpa varandra att plocka fram alla minnen vi har. Men ärligt talat Norden, vissa minnen jag har av oss tillsammans är så sjuka att jag vet inte om jag vågar sprida dem. Du har ju alltid varit ganska, tja… för att vara mild – frispråkig, vilket resulterat i bisarra situationer och fantastiska minnen!

Between the bars
I helgen, och många andra dagar framöver, borde vi fått chansen att skapa fler sådana minnen. Vi skulle jobba på vår träning/fika/öl-ratio i helgen. D.v.s. hänga lite på gymmet bara för att göra allt vårt frosseri mer legitimt. Även om man fick truga lite ibland, så var varken du eller Husmor särskilt svårövertalade när det gällde mat och dryck. Killarna på Kock & Bar drog en lättnadens suck varje gång vi lämnade dem för kvällen, speciellt den där gången då du bara skulle dricka färgglada drinkar och de verkligen fick anstränga sig för alla konstigheter du skulle beställa.

Tell no one about tonight
Men oftast var du en ganska tacksam kund, typ som när vi firade in din första semesterdag på Bongo, bara du och jag och allt lammkött. Oh herre vilken kväll. Du skulle dricka MOH-SKITOOHS för att njuta av semestern och jag ville bara hjälpa dig lite på traven. Slutligen visade det sig att det istället var du som lyckades hjälpa – eller hota – någon annan på traven den där sommarnatten i Tändsticksgränd. Men det har jag nog redan tackat dig för tror jag. Både för det och för att du har petat mig i sidan om och om igen så att jag, med mina milda (självdiagnosticerade) personlighetsstörningar, faktiskt börjat bli uppmärksam på vad som händer runtomkring mig. Du vet ju att jag inte är så bra på det där med känslor. Men du har uppvisat ett magiskt tålamod och resonerat med mig dag in och dag ut, när jag försökt lösa ytterligare ett världsproblem i min egna bubbla, vare sig det handlat om känslor eller framtiden.

Help I’m Alive
Fan Karin, vi behöver ju dig!  Jag behöver dig! Vem ska nu hjälpa mig att hetsa på junisar eller mobba Fnisk för hennes senaste crush?  Vem ska nu berätta för mig när det finns löööööv i alla riktningar eller ta med mig till gymmet mest för att vi ska få basta dubbelt så länge som vi tränar? Vem ska nu peppa och stötta när jag är som mest förvirrad eller ta en fika med mig och Husmor (och kanske hetsa lite på henne) eller för sjutton, vem ska nu bestämma vad jag ska bli när jag blir stor? Jag såg fram emot att få göra dig stolt! Jag ska göra mitt bästa och ta tag i allt det där som du tjatat så mycket om. Det där med att skriva, tycka, tänka och känna. Jag lovar att du ska bli stolt.

Bicycle Race
De senaste dagarna har vi sett bilder och filmer, läst gamla sms och inlägg. Allt för att få skratta och njuta lite, lite till och bara hoppas att du vilken sekund som helst ska komma farandes på din sketna lilla cykel, slita loss sadeln (”För de jävlarna bara snor den annars”) och peta någon i sidan med den, och undra varför vi är såna pussies som sitter här och lipar. Men det gör du inte, så vi tittar på bilderna och filmerna, läser sms:en och inläggen om och om igen. Mest för jag är så jävla rädd för den dagen då jag inte kan höra ditt skratt lika tydligt, eller känna ditt finger hårt i sidan som när du är löööv-peppad, eller när MOH-SKITOOH-hetsen lägger sig.

Teardrop
Jag vet att jag sitter här på bussen och tycker synd om mig själv, men det är inte så himla synd om mig. Inte dig heller för den delen, eller någon annan som vi känner. De som det är allra mest synd om, det är alla de människorna som aldrig fick träffa dig, som aldrig fick veta vilket pervo du var, eller som aldrig fick känna på dina vassa skämt och visa ord. De där människorna som aldrig ens hört talas om Knas-Karin eller fått så mycket som ett uns av din värme. Jag tycker synd om dem, samtidigt som jag avundas dem. För de vet inte vad de gått miste om, och de behöver inte sakna dig så som vi gör.

Du fattas mig.

2 thoughts on “Next to you

  1. daniel skriver:

    Shit vad bra du skriver flax. Till och med jag blir rörd!

  2. Bodil Nordenberg skriver:

    Du är så bäst Flax! Börja publicera nu. Kramar!

Lämna ett svar till Bodil Nordenberg Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>