Runaway Train

Under min uppväxt flyttade vi ganska ofta, mer än de flesta jag känner åtminstone. Många av mina vänner har bott i samma hus under hela sin uppväxt, medan jag aldrig riktigt känt mig hemma någonstans dit jag flyttat.

När jag nu bott i Göteborg under två år vet jag fortfarande inte riktigt vad som är hemma. Det är inte längre Jönköping, jag är inte hemma när bussen rullar in längs Kungsgatan. Men jag och Göteborg har inte heller  kommit särskilt bra överens sedan flytten. Tyvärr tror jag att västkusten har fått klä skott för många andra saker som har hänt, och jag är inte säker på att min nya hemstad har fått en ärlig chans. Samtidigt så passade Göteborg väldigt bra in i en bild jag målade upp för 10 år sen, när min framtid som marinbiolog i Australien var utstakad. Men sen marinbiologin försvann kanske också Göteborg egentligen har spelat ut sin roll?

Jag har alltid sett mitt omkringflackande liv som en fördel. Eftersom jag var fri att gå var som helst, när som helst, låg min trygghet i min person istället för i min omgivning. Det är först på senare dagar som jag har förstått hur det troligtvis har påverkat mig. Jag har blivit rotlös och rastlös. Med en fot som jag aldrig riktigt vågar sätta ner vågar jag inte heller anförtro mig eller hänge mig åt något. Vare sig det handlar om relationer, sysselsättning eller mig själv, så är det svårt att ta ett definitivt beslut i hur jag känner, tycker, tänker och vill.

För en vecka sen tog jag det blå tåget norrut. Jag har två favoritresor med tåg hittills i Sverige. Den första är Nässjö – Malmö, för skånelängorna och vidderna, men framför allt för vindkraftverken. Det är något särskilt majestätiskt över dem, och jag ser fram emot när vi ska få våra alldeles egna vindkraftverk hemma. Min andra favoritresa är till Stockholm, oavsett om man kommer från Nässjö eller Göteborg. Det beror helt enkelt på den allra sista biten, när Stockholm plötsligt öppnar sig i ett välkomnande. Stockholm är en vacker stad och när kvällståget rullar in mot stationen i skymningen är det en särskild känsla som infinner sig. De senaste åren har jag väl tänkt extra mycket på det här med tillhörighet och hur man egentligen vet vad som är hemma, utan att bli särskilt mycket klokare. Men ju oftare jag gör den resan, desto starkare blir den där känslan och det slår mig, är det inte just så som hemma känns?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>