Filed under randomizzer

Creature Fear

Rädsla
En känsla som man känner vid hot eller riskfyllda situationer, både äkta och inbillade.

Det verkar som om rädsla genomsyrar min tillvaro. Problemet är att jag inte ens vet vad jag är rädd för längre. Samtidigt som jag misstänker att jag är kapabel till vad som helst, är jag rädd för att vara otillräcklig. Som om någon, när som helst, ska inse att jag är en bluff, att jag egentligen inte vet någonting alls.

Men när jag tänker på det, känns det som om rädslan är något så typiskt för vår samtid. Den där ängsligheten är överallt. Det är som om vårt samhälle på något sätt bygger på att vi alla rädda. Vi är rädda för att inte göra karriär, vi är rädda för att inte få mannen i våra drömmar, vi är rädda för att göra våra föräldrar besvikna, vi är rädda för att inte passa in, vi är rädda för att försvinna i mängden, vi är rädda för att inte vara lyckliga. Vi är så jävla rädda.
Och det gör oss till enkla villebråd.

Min syster vill förbjuda all reklam som bygger på att skrämmas. Jag tycker fortfarande inte lag är rätt väg att gå, men det fick mig att börja fundera över hur rädsla påverkar oss.

När man söker till Hyper Island måste man bland annat göra en kreativ uppgift. I år handlar det om rädsla.

Fear represents so much more than just fear. It can take us further than we thought we would ever go. Fear can push us to make big changes in our lives. And it can open doors we never knew existed and lead us to discover new things, people, places, ourselves, tools and ideas. Now we want to know how you perceive fear.

På fem minuter ska man alltså presentera sina idéer om rädsla, gärna med marketing/business focus. Var börjar man, när större delen av dagens marknadsföring redan bygger på ängslan?

Rädsla har varit en känsla avgörande för vår överlevnad. Men hur påverkas vi av rädsla i ett samhälle där rovdjur inte längre är vårt största hot, utan det utgörs av oss själva?

Runaway Train

Under min uppväxt flyttade vi ganska ofta, mer än de flesta jag känner åtminstone. Många av mina vänner har bott i samma hus under hela sin uppväxt, medan jag aldrig riktigt känt mig hemma någonstans dit jag flyttat.

När jag nu bott i Göteborg under två år vet jag fortfarande inte riktigt vad som är hemma. Det är inte längre Jönköping, jag är inte hemma när bussen rullar in längs Kungsgatan. Men jag och Göteborg har inte heller  kommit särskilt bra överens sedan flytten. Tyvärr tror jag att västkusten har fått klä skott för många andra saker som har hänt, och jag är inte säker på att min nya hemstad har fått en ärlig chans. Samtidigt så passade Göteborg väldigt bra in i en bild jag målade upp för 10 år sen, när min framtid som marinbiolog i Australien var utstakad. Men sen marinbiologin försvann kanske också Göteborg egentligen har spelat ut sin roll?

Jag har alltid sett mitt omkringflackande liv som en fördel. Eftersom jag var fri att gå var som helst, när som helst, låg min trygghet i min person istället för i min omgivning. Det är först på senare dagar som jag har förstått hur det troligtvis har påverkat mig. Jag har blivit rotlös och rastlös. Med en fot som jag aldrig riktigt vågar sätta ner vågar jag inte heller anförtro mig eller hänge mig åt något. Vare sig det handlar om relationer, sysselsättning eller mig själv, så är det svårt att ta ett definitivt beslut i hur jag känner, tycker, tänker och vill.

För en vecka sen tog jag det blå tåget norrut. Jag har två favoritresor med tåg hittills i Sverige. Den första är Nässjö – Malmö, för skånelängorna och vidderna, men framför allt för vindkraftverken. Det är något särskilt majestätiskt över dem, och jag ser fram emot när vi ska få våra alldeles egna vindkraftverk hemma. Min andra favoritresa är till Stockholm, oavsett om man kommer från Nässjö eller Göteborg. Det beror helt enkelt på den allra sista biten, när Stockholm plötsligt öppnar sig i ett välkomnande. Stockholm är en vacker stad och när kvällståget rullar in mot stationen i skymningen är det en särskild känsla som infinner sig. De senaste åren har jag väl tänkt extra mycket på det här med tillhörighet och hur man egentligen vet vad som är hemma, utan att bli särskilt mycket klokare. Men ju oftare jag gör den resan, desto starkare blir den där känslan och det slår mig, är det inte just så som hemma känns?

The Great Escape

Idag blev det höst. Det har det säkert varit ett tag, men det var först idag som jag insåg vad det innebar. När jag fick dra ner tröjan lite till, ta på en extra halsduk och köra ner händerna djupt i byxfickorna, trots att solen sken på en klarblå himmel. Den bitande höstluften liksom kröp in under jackan. Men jag gillar hösten, luften blir krispig och huvudet klarnar. Till och med regnet kan jag stå ut med de flesta gångerna. Så länge man inte är i Göteborg, staden där det regnar från alla håll utom himlen, och dessutom staden där jag råkar bo.

När sommarens sista kväll har blivit morgon i Mullsjö och vi går mot höst, så går vi också mot vinter, jul och nyår. Vilket förmodligen är det jag fruktar mest med hösten. För hur mycket jag än älskar att släpa fötterna i färggranna lövhögar, så blir det ändå alltid nyår.

Varje år har jag sett både tid och planer gå upp i rök i form av fyrverkerier, allt medan glada människor firat omkring mig, alldeles som om de var obekymrade eller kanske till och med ovetandes om att TIDEN HÅLLER PÅ ATT TA SLUT. Inte ens födelsedagar har den här effekten på mig. Just nyår, det är så definitivt, kalenderbyte osv.

De senaste åren har jag kommit på en fiffig lösning på det här, jag reser helt enkelt bort över årsskiftet. Genom att göra nyår till något att se fram emot, samt missa de svenska klockornas ringande, har jag som genom ett trollslag skjutit fram, och bort, den där känslan lite grann.
Varje nyårsnatt har haft sin historia. Fruktdrinkar med irländare på en kinesisk krog i Berlin. Pizza och powerslide nerför trappan till New Yorks tunnelbana, eller starka drinkar på en makalös fest i en av Shang Hais skyskrapor.

Men som alltid när man försöker fly, så är det något som kommer ikapp. Ett frustrerat missförstånd, ett annalkande uppbrott, en förlorad vän.

I år firar vi i Köpenhamn. Det finns inga detaljer, vi vet inte ens vilka som är vi, men iväg ska vi. Om nyår ska firas, ska det firas nån annanstans. Där varken minnen eller samvete kan nå oss, för ett tag åtminstone.

Tagged , , , ,

Like dominoes

Min andra dag från jobbet på grund av en illvillig förkylning. Gött tänkte jag, nu får jag lite tid som kan sitta hemma och göra allt det där som jag aldrig orkar eller hinner med annars.

Visst.

I två dagar har jag legat utslagen i min soffa med persiennerna neddragna, och en burk kakor på magen. Förvisso sett en film eller två, men inte nära nog så allmänbildande som jag hade hoppats. Jag har med nöd och näppe tagit mig igenom dagstidningen, knappt ens sett åt en bok.

Jag har dock lyckats ta mig ut på dagliga promenader. (Får man ens säga dagliga promenader när det gäller två dagar?)
Igår tog jag en runda i Slottskogen, njöt av solen och tittade på sälarna. Föga anade jag väl att jag skulle hamna i ett sådant blodigt drama!
Det som vid första anblick såg ut att vara ett enkelt ingripande med att lyfta upp en dramaten på trottoaren slutade i en skenande rullator, en vild hustru samt en förvirrad och omkullvält farbror med ett blodigt jack i pannan.
Jag hoppas det gamla paret tog sig hem, med både ägg och hälsa hyfsat i behåll.

Själv var jag snart hemma igen, med ungefär lika mycket driv och ambitioner som innan, så det blev en film till.
Alltså, jag har så mycket energi att jag inte vet vad jag ska göra av den!
Typ.

 

Tagged , , , ,

hey man, i thought you killed yourself

Tänk vad lite som krävs ändå. Några dagar i huvudstaden, vänner på språng och kanske en gnutta alkohol. Det fick mig till och med att omvärdera min åsikt om Stockholm. Men hur grått Göteborg än må vara just nu, kände jag ändå att jag kom hem alldeles nyss, för bara någon timma sedan.

Självömkan och framtidsångest är som bortblåsta, och utbytta mot motivation och framtidsdrömmar. Hur inspirerande det är när vännerna kommer tillrätta i tillvaron, och deras liv tar fart.

Vissa bör man dock träffa mer ofta, vilket man inser när man inte ens vet vems röst det är i telefonen. Vissa vet man att man bör träffa mer ofta när söndagskvällen urartar på kvarterskrogen, McDonalds eller balkongen och jag dricker rödvin. Vissa vet man också att man kan träffa hur ofta eller hur sällan som helst, men nästa söndagskväll kommer ändå vara precis lika bra.

Det är högst oklart vart någon av oss hör hemma eller vart vi är på väg, men det verkar inte spela någon roll. Vissa saker har blivit mer förvirrande, samtidigt som annat framstår som mer tydligt. Dessutom anar jag att vi egentligen vet, vi ska bara förstå det också.

Jag är inte säker på att jag blev mycket klokare av helgen, men jag blev helt klart mycket lyckligare. Jag har väntat länge nog på mig själv, jag tror det är dags nu.

Låt oss bara hoppas att jag inte blir alldeles för pretentiös.
Jag gillar ju ändå inte ostron.

Tagged , , , ,

Fyra stygn och en begravning.

Jag borde sitta djupt nedgrävd i min stora bok om havet, men det är svårt att motivera sig. Återigen befinner jag mig på ett tåg, och då är havet det sista jag tänker på. Åtminstone idag.

Istället kan jag inte låta bli att plocka upp min lilla bok istället, den om ondska. Det verkar som om jag utvecklat någon slags morbid fascination över allt det hemska som sker i världen. Men jag är så nyfiken på varför vissa människor har så svårt att se gränser, och vad som skulle krävas för att man själv skulle tappa orienteringen.

Tåget tar mig till Skövde. Jag ska på begravning.

Jag har bara varit på en begravning tidigare. Jag var i tioårsåldern och min farfar hade gått bort. Jag grät inte. Trots att jag försökte så hade jag bara en klump i halsen.

Sedan dess har mina få tankar kring begravningar mest varit klädrelaterade. Därför är det på något sätt komiskt att jag nu fått riva upp de få kartonger jag har, i jakt på något anständigt. Jag har åtminstone inga stygn kvar i ansiktet.

Begravningar känns på många sätt som ett skådespel. Aldrig förr har väl en människa varit så from, härlig och vacker som när hon ska begravas. Alla de ord som man kanske hade behövt höra när man var vid liv, fullkomligt öses över en efter ens död. Hur mycket betyder de då?

Jag känner mig någon slags turist inför det här morbida skådespelet. Alla dessa människor som ska visa att de brydde sig – men gjorde de verkligen det? Brydde jag mig?

En begravning där de enda sörjande är prästen och begravningsentreprenören kan te sig sorgligt. Men vad är det jämfört med en begravning där samtliga sörjande bara är statister som pliktskyldigt talar med stora ord om hur världen förlorat en fantastisk vän, make och far som alltid spred glädje omkring sig, när man knappt kände den avlidne. För vem talar man, om inte till sitt eget samvete eller kanske för att försäkra sig om att man får tillräckligt med statister till sin egen begravning.

Idag kommer jag nog gråta. Men om jag gråter för huvudpersonen, tragiken eller mig själv, det visar sig. Jag har inga stora ord.

Studieflykt.

Är det möjligt att motivationen flyr redan efter knappa två veckor? Känns lite trist, men jag ligger redan nätta 200 sidor efter. Dags att strukturera! Jag ska bara…

Efter drygt 1 månad på plats i Göteborg känns det ju ändå som en vardag. Om än en något förvirrad sådan – men var väl kanske inte helt oväntat…

Det där dyra rummet blev plötsligt en egen lägenhet för småpengar, men ledde till ett renoveringsprojekt.
Den där handbollen blev plötsligt blodigt allvar – och några timmar på akuten ledde till 4 stygn och en önskan om Bamse-plåster.
Den där studiemotivationen blev plötsligt bortglömd, vilket nu ledde till alla de där sidorna som ska läsas igen.

Men jag är ju inte den som är den, eller så är det just det jag är… Så snart jag slutar åka fel med spårvagnen då, då blir nog allt bra.

Fokus!

2007

Fram och tillbaka. Hit och dit.
Jag borde kanske inte kommit hem redan. Det var lite märkligt, nästan som om de två senaste veckorna knappt passerat. Det blir dock ett ganska kortvarigt besök, om än ett trevligt sådant. Kräftor, snapsvisor, öl och hemmahäng. Alldeles lagom för någon som ska vänjas av.

Istället för att lämna Jönköping för en längre tid, åkte jag tillbaka till min nya hemstad över dagen. Bortlurad för att bete mig. Det var fantastiskt! Jag har klappat händerna exalterat, och njutit till fullo av denna regngråa dag, tack vare damerna och berg-och-dal-banorna. Vad är det som är så befriande med höjder, hastigheter och svängar?
Det spelar kanske föga roll, men det var en fantastiskt befriande dag, och jag vann massor med choklad. Hur slår man det?

Imorgon bär det av igen. Men den här gången på riktigt, och på obestämd tid. Studierna tar sin början, och handbollssäsongen kommer allt närmre, i takt med att min förkylning förhoppningsvis försvinner.

This is it.

Tidsfördriv

Det är väl knappast så att jag behöver ytterligare ett tidsödande moment i min vardag. Men jag det är så mycket jag ska öva på, och kontemplera över.